onsdag 21 augusti 2013

Nästa nobelpristagare

Nu har bokcirkeln läst ännu en jättetjock roman - den här gången av den senaste nobelpristagaren i litteratur - samt diskuterat den. Mo Yans Ximen Nao och hans sju liv är relativt trevlig att läsa, men grislivet blev lite påfrestande långt. Kanske för att det kändes som om boken tappade fokus där.

Sju liv verkar överhuvudtaget lite ansträngande, om man ska vara ärlig. Det är dock en trevlig vändning att dödsrikets kung inte godkänner pånyttfödelse i mänsklig gestalt förrän man har blivit av med allt hat i sitt hjärta! Det är också ett riktigt roligt grepp att berätta Kinas moderna historia (1950-2000) med hjälp av ögonen på en åsna, en oxe, en gris och en hund (för apan tillförde inte så mycket), som alla har fler eller färre minnen av mänskliga erfarenheter och preferenser från samma ursprungsperson. Vi var ganska överens om att hund-delen var bäst, bland annat berättartekniskt, medan slutet gick rasande fort och tappade också fokus på något sätt.

(Sju liv, ja. Ximen Nao var människa när han dog strax innan boken börjar - och återföds på slutet som människa. Närmare bestämt den femåring med det stora huvudet som är den huvudsakliga berättaren. Teoretiskt sett är han barnbarn till sitt fosterbarnbarn. Typ.)

Sedan beror det förstås på vad som är fokus. Kanske finns en massa undertexter som vi inte förstod, eftersom vi inte är så kunniga vad gäller kinesisk tradition inom berättarteknik, gestaltning, teman... Iallafall blev vi till slut mest irriterade dels på alla sexbeskrivningar och -anspelningar (eller vad man ska kalla det med åsnehingstar och svinkungar och människor som lägrar både den ene och den andre kors och tvärs) och dels på att Ximen Nao i alla sina gestalter fullkomligt omotiverat och gång på gång citerar långa stycken ur "den där Mo Yans novell" si eller så. Oberoende av om de existerar i verkligheten eller inte (troligen inte?) så blir det bara för mycket.

Det kommer också ständiga påstående om och beskrivningar av denne Mo Yan, som verkar vara en ganska jobbig typ, vilket till slut blir lätt absurt. Särskilt som plötsligt Mo Yan tar över berättandet på slutet. Rörigt? Absolut! (Och vem den verklige författaren Mo Yan egentligen är, framgår ju förstås inte alls av denna synnerligen medvetet komponerade historia. Men det är ju inte meningen med en roman heller.)

Så: Boken är intressant och ofta ganska lättläst, men här finns också flera mastiga delar att ta sig igenom på de dryga 700 sidorna. Dock känns det både roligt och matnyttigt att ha läst den här boken tillsammans!




Inga kommentarer: